För några år sedan, för att vara exakt så var det efter höstlovet -05, och jag gick i 6:an. Då började en tjej som hette Louice i min klass. Och jag och hon började snabbt vara med varandra, det blev allt mer och mer eftersom. Vi började vara med varandra VARJE dag, och vi började bli mer och mer tajta.
Vi kunde prata om allt, vi gjorde allt tillsammans. Vi klädde oss till och med likadant! Folk trodde vi var tvillingar, lärarna förväxlade oss ett flertal gånger, ibland hände det till och med att föräldrarna tog fel på oss!
Med det var inte bara på utsidan vi efterliknade varandra, utan mest av allt, insidan. Vi tänkte likadant. Och ibland var vi nästan som en person!
Vi hade hur kul som helst tillsammans, och jag har miljontals minnen från allt vi gjort, och massor av bilder också.

Men ett av dom bästa minnerna jag har med Louice, det var när vi var i Turkiet. Ni kan ju tänka er hur kul skulle det inte vara att ta med sig sin bästa vän till utlandet? Och jag hade turen att få göra det. Och inte bara i 1 vecka, utan 2! Vi var alltså tillsammans i över 2 veckor, och hade hur kul som helst! Även där borta trodde folk att vi var syskon för att vi var så lika!
Vi hittade på jätte mycket där borta! Träffade bland annat 2 killar från Stockholm, Dennis och Robin som vi var med varje dag.
Kommer även ihåg alla gånger vi varit i Piteå och shoppat och dyrlikt. Vi gick omkring i Piteå som att vi var snyggast i Sverige! Men så var det inte riktigt ;)!
Listan på alla minnen kan göras lång!

Men sen blev allt som har varit så bra, helt fel...
Jag skaffade en pojkvän, och jag hade inte lika mycket tid. Jag hade 2 saker att ta hand om, 2 saker jag var väldigt rädd att förlora.
Jag hade otur, jag förlorade en av dom.
Jag förlorade min bästa vän. Och allt var mitt fel. Jag ångrar mig så grymt mycket, men samtidigt kan jag inte komma på kärnan till det hela! Det kan ju inte vara för att jag skaffade en pojkvän? Jag kan inte sätta fingret på det... Vi sluta vara med varandra mer och mer, vi pratade inte lika mycket mer varandra... Vi kunde prata med inte lika som förr!
Vet inte hur många gånger jag har gråtit för hur det är. Men jag har Louice har pratat, vi är inte ovänner eller så , men allt är annorlunda, inte alls som förr...

Helst av allt vill jag att det ska vara som förr, och jag vill ha tillbaka mitt plåster...
Och jag ber om ursäkt för allt.

   
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   



Tänk att nått så rätt, kan bli så fel